Springer jag för snabbt?

Jag fick en tänkvärd kommentar av Erik Josefsson här på bloggen för någon dag sedan:

 

"Bra jobbat Daniel, men ha inte för bråttom när du springer så sparar du säkert kroppen lite. Ser att du haft en hög fart för en som inte sprungit på 2 år. Satsa på ett tempo klart under 6 min/km (under 10 km/h) i början och spring hellre en kilometer till. Börja alltså lågintensivt och öka farten längre fram när kroppen vant sig med att springa."

 

Det verkar som att han har lite kött på benen (ordvits) när det kommer till löpning och han har nog alldeles rätt i det där.

Jag har tyvärr väldigt svårt med att ta det "lugnt" och jag har nog alltid varit sådan, det kommer från tiden som fotbollsspelare då det gällde att springa ikapp den som hade bollen. Detta straffade mig tyvärr förra cykelsäsongen då den mentaliteten satt kvar, såg jag någon framför mig i spåret så ville jag gärna köra om eller åtminstone komma ikapp. Det resulterade ju givetvis i att jag slösade otroligt mycket energi och jag tog slut efter halva loppen.

När jag körde BMC 1814-Rittet i fjol så lärde jag mig en hel del om detta. Dom hade olika startled baserad på åldersgrupper med startintervaller på 10 minuter per grupp, eftersom jag startade i andra gruppen så var det ett antal grupper som startade bakom mig och givetvis fanns det mycket bra åkare i alla grupper (åldern visar ju inte hur bra eller dålig man är). Varje gång det kom ett gäng och körde om mig så försökte jag haka på och då tog jag slut direkt, det gjorde inte saken bättre att det enbart var klättring hela den första halvan av loppet.

Jag tänkte avbryta loppet men istället tänkte jag att jag tar det i mitt eget tempo och försöker njuta av den otroliga utsikten som loppet bjöd på, väl i mål så gjorde fick jag den bästa tiden på säsongen.

Så i år ska jag försöka bli av med det tänket och köra mitt eget race så hoppas jag att jag sparar en hel del energi.

 

Lagomt glad efter löppasset i måndags.